På senaste har jag forskat på nu levande släktingar, vilket är lite svårare att skriva om eftersom man inte vill avslöja något om någon som de inte vill ha berättat. Jag har uppskattat att ha haft kontakt med sysslingar på både mormor och morfars sidor. Två hade jag träffat förut, men en har jag ännu inte träffat. Det har varit väldigt roligt att öppna lite på kistan med information om deras släktträd!

Men det är inte helt enkelt det här med att kontakta levande släktingar. Varken praktiskt eller emotionellt.

Praktiskt

Jag kanske har fegat, men jag har bara använt Facebook Messenger för att kontakta släktingar. Det känns minst offensivt. Ett telefonsamtal vet man aldrig var det landar och ett fysiskt brev skulle jag nog ha svårt att få gjort. Det känns för ovant. Men kanske lite konstigt eftersom jag oftast lägger in aktuell adress när jag hittat den på t.ex. birthday.se.

Tyvärr har det inte alltid funkat så bra. När jag skrev till tre av mormors sysslingar häromåret så var det ingen av dem som svarade. Troligtvis för att de inte såg meddelandet. Meddelanden från personer man inte är Facebook-vän med kommer ju i en särskild mapp som man måste söka upp. Detta är därför inget säkert sätt att få tag på folk.

Nu slog det mig att en fantastisk ide vore att göra ett vykort online via Postnord eller deras app! Att ta, om man har, en släktbild och lägga den på ena sidan och på andra sidan skriva hur de är släkt med personen på bilden. Sen kan man ju skriva sin egen kontaktinformation och adressera och skicka!

I min generation har jag nu 26 pysslingar/fyrmänningar inskrivna, men är ganska säker på att det finns fler. Kanske skulle skicka detta kort om jag hittar nya släktingar!

Emotionellt

Jag märker att jag är mycket irrationell när jag hittar en tidigare okänd släkting. Vissa skriver jag till direkt och vissa kan jag knappt drömma om att kontakta.

Det är helt klart en geografisk fråga som hänger ihop med det område jag växte upp i.

När jag växte upp hade vi bara en släkting som bodde nära oss, pappas kusin och hennes familj. Dem hade och har vi god kontakt med, men ingen annan släkting bodde i samma område, eller ens kommun.

Jag väger mina ord här. Jag vill inte såra någon, men jag växte upp med en stark känsla av “vi och dom.” “Dom” var snobbarna.

Segregationen däremellan var så stark i mig att jag blev chockad när min bror sa att han gillade att spela golf, för sånt gjorde ju “dom“!

Även om känslan fortfarande finns kvar så vill jag nästan skratta åt det idag – visst har en del människor mer pengar (och det kan märkas i var man bor geografiskt sett), men vi är ju alla människor, men mycket liknande glädjeämnen och utmaningar i livet!

Jag säger det här för att peppa mig själv i att mina fyrmänningar som nu bor grannar med mina barndomsvänner kanske visst skulle kunna vara intresserade av vår gemensamma familjehistoria och inte alls skulle göra bort mig för att våra bankkonton ser olika ut…

Jag kanske borde ta tag i det där… 🙂

Har du nån släkting som du vet att du borde dra tag i och kontakta? Gissar du att någon sitter på historier du skulle vilja spela in eller skriva ner? Sånt jag skrev om här?

Hoppas att du har en bra helg!

Allt gott!

PS. Om du skriver upp dig på min maillista får du en hel fil med olika tips på hur man kan släktforska helt gratis! 🙂 Var så god!