Pojken som sattes på ett skåp – Pandemier i släkten del 2

Min morfars farmors far Elias Andersson var bara två år gammal när båda hans föräldrar gick bort i kolera 1834.

Kolera är en smittsam tarmsjukdom som orsakas av bakterien Vibrio cholerae. Sjukdomen kan inom några få timmar eller dagar ge våldsamma kräkningar och diarréer som kan leda till döden. Det farligaste med kolera är den mycket stora vätskeförlusten, som kan uppstå efter kort tid. Obehandlad kan vätskeförlusten leda till döden inom ett dygn efter sjukdomens utbrott. Med behandling kan dödligheten gå ner till under 1 procent, men utan behandling avlider omkring hälften av de drabbade. De första fallen av kolera i Sverige visade sig i juli 1834 och i augusti samma år bröt den första epidemin ut i Göteborg (Wikipedia).

Elias Andersson föddes i Hultet i Lerums församling med föräldrar och två äldre bröder, Andreas och Magnus. Bröderna hade exakt samma namn som faderns bröder.

Döddeboken är verkligen en tragisk läsning sensommaren 1834. 24 personer i Lerums församling dog i kolera augusti-september. Det började med en avskedad soldat som hade varit på besök i Göteborg, och sen besökte en familj i Aspevik. Där dog både svärmor (som också var på besök) och en knappt tvåårig son i familjen.

”Afskedade artilleristen Olof Olsson Wennberg från Wråtsered Nedergård i Bergums församling. Död i Aspevik vid Jonsered. Misstanka att det var den i Göteborg nu gångbara så kallade Cholera men osäkert. Mannen sjuknande in 3 augusti i svår magsjuka.” Lerum (P) C:2 (1823-1865) Bild 178 / sid 343 Bildkälla: Arkivdigital.

I Elias familj började det den 22 augusti med att äldste storebrodern Andreas dör, nyss fyllda 6 år. Sen Magnus den 24:e och pigan Britta Andersdotter dagen efter.

28 augusti dog båda föräldrarna.

Husförhörslängden för Hultet 1831-1834 är en tragisk syn. Lerum (P) AI:5, sid 31. Bildkälla: Arkivdigital.

Kvar blev farföräldrarna, Jöns Eriksson och Elin Andersdotter, en farbror, och lille Elias, nyss fyllda två år. Många andra som dog i kolera var barn. Det måste ju varit ett under att han överlevde!

Men situationen var inte lätt för de överlevande. Hur skulle de hinna och orka med ett småbarn?

Därför sägs det att de gjorde något som idag känns vansinnigt, men då kändes som enda lösningen.
De satte honom på ett högt skåp, för att han skulle falla ner och slå ihjäl sig.

Men det gjorde han inte! Och efter okänt lång tid, så tog de ner honom.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur det kan ha känts för honom just då och hur det påverkade honom senare i livet. Han hade sett familjemedlem efter familjemedlem bli sjuk (kräkningar och diarre går ju inte att dölja), och sedan bli utburen på bår och bortburna, och antagligen många tårar. Mycket förvirrande för ett så litet barn då anknytningen är som viktigast.

Hur gick det då för honom? Han bodde kvar hos farmor och farfar i några månader, flyttade sen till ”Lillans” i Lextorps Uppegård, Stora Lundby. Där bodde han hos Anders Olofsson och Britta Jönsdotter, varför det kallades Lillans vet jag inte.

Han köpte in sig i Vråssered Nedergården, Bergum när han gifte sig med Annika Andersdotter. Gården ärvdes på spinnsidan (kvinnosidan) i flera hundra år. Elias var bonde och snickare. Han gjorde redskap och kärror. Vid 52 års ålder sattes han på undantag, han var då med i maten.

Elias dotter Josefina gift Pettersson framför Vråssered tillsammans med en kvinna som jag inte vet vem det är.

Han var en de tio första i Bergums missionsförsamling. Han hade kommit i kontakt med väckelsen efter att han blivit missnöjd med prästens predikan en söndag. Prästen hade sagt, när han talade om kamelen och nålsögat att det inte var frågan om en kamel utan ett kabeltåg som skulle igenom nålsögat. Då sa Elias för sig själv ”Du är inte värdig att vara präst som inte kan läsa rätt innantill!” (artikel av Evert Fransson i Svensk Damtidning, 24/10 1947, ”Gretas kök blev himmelrikets port”). Han var god sångare, tog ofta upp unisona sånger t.ex. favoritsången ”Brist ut min själ i lovsångsljud”.

Dottersonen Kaleb berättade att han var mycket viktig i familjen. När han passade Kaleb när han var liten så hade han ingen barngrind för trappan på Vråssered. Istället la han en salt sill ovanför trappan så att Kaleb, som tyckte det var äckligt inte skulle gå förbi den. Alla sätt är bra utom de dåliga!

Jag har ingen bild på Elias, men enligt vad morfar sagt att Kaleb sagt var Elias liten och mager, med polisonger. Det är underbart att familjetraditionen har kunna ta med en sådan information om en person som levde för över hundra år sedan (1832-08-18 – 1911-08-14).

Önskar er allt gott i denna speciella tid!

Lisa

PS. Läs första inlägget i serien Pandemier i släkten.

Tips för gratis släktforskning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: