Som jag ser det så finns det två stora anledningar att släktforska:

• Att hedra dem som gått före oss.
• Att kunna sin personliga historia, det sammanhang man kommer ifrån, sitt ursprung.

Släktforska för att hedra dem som gått före

“Så länge vi minns dem finns de kvar!”

Denna tanke kom till mig nu på morgonen.

Är det en anledning att släktforska, att hålla människor kvar i medvetandet, eller kanske till och med “i livet” eftersom de finns i en levande människas tankar?

Jag vill inte göra någon filosofisk metadiskussion här om vad det innebär att vara vid liv här, men jag tycker ändå att det är en intressant tanke.

Om vi minns någon, vet något om någon, så är de ju på något sätt med oss i våra medvetanden. De påverkar oss på något sätt.

Finns det ett värde i det?

Jag tror att det finns ett värde, på ett personligt plan, i att ha människors öden med sig – både dem från historieböckerna och dem från sin egen släkt. De ger oss referensramar, och sammanhang – något som vi så starkt behöver som människor.

Nu, veckan efter den amerikanska högtiden Thanksgiving så blir det också tydligt att vi har mycket att vara tacksamma för, och vår släktforskning kan ge oss perspektiv på vår egen livssituation och hur livet sett ut för dem som gått före oss.

Som de säger i slutet på varje avsnitt av barnprogrammet “Världens hemskaste sjukdomar“: “Det var INTE bättre förr!”

Programmet är min 6-årings favoritprogram, men det är mycket lärorikt även för vuxna och jag kan verkligen rekommendera det!

Vi har nog, många av oss som hållit på ett tag, känt en viss tacksamhet över att få uppmärksamma de “små” i samhället, de olyckliga, barnen som dog unga och inte pratades om eller pigorna som blev med barn.

Jag brukar känna det som en ära att få skriva deras historia. De som inte hamnade i historieböckerna mer än på sin höjd som en siffra om hög barnadödlighet…

I detta sammanhang kan jag inte låta bli att nämna ett blogginlägg som jag skrev för ett drygt år sedan, när jag upptäckte att alla 8 (!!) äldre syskon till min mormors farfar dog innan han föddes! De kom från fattiga förhållanden i Hålanda i Västergötland, flyttade till Göteborg och det verkar inte ha blivit bättre där på ett bra tag, kanske inte innan Carl (min anfader) föddes. Honom gick det däremot bra för, vilket nästan låter otroligt efter den start familjen hade. Det är väl en solskenshistoria i sig! Åtta av han och Emmas 12 barn överlevde till vuxen ålder!

Som vanligt med släktforskning så sprang jag iväg på ett sidospår – saknade ett dödsdatum, hittade det och tre sysslingar till min mamma! Skickade en av dem ett meddelande på Facebook – får se om jag får något svar!

Det känns fint och ärorikt att få minnas alla dessa människor som gått före oss och alla människor som lever nu!

Tänk att det som var tänkt för att rekrytera till hemska krig och för att kontrollera folket istället kan användas hundratals år senare för att hedra torpare och strandsittaränkor! underbart!

Släktforska för att lära känna ditt ursprung

Jag vet inte hur jag ska skriva det, men att veta saker om min familjs historia ger mig trygghet.

Det ger mig också klarhet kring det jag hörde som barn.

Ett exempel från mitt eget forskande är farmors berättelser om sina somrar hos Farbror Martin och hans familj i Danmark (detta var strax efter Första Världskriget). Hon berättade om kusinerna Olof och Mary (som hon uttalade Merri).

Vi visste att kopplingen var via farmors pappa Axel, han som blev föräldralös tidigt.

Det visade sig att det inte var Farbror Martin, utan hans fru Emma som var kopplingen! Hon var nämligen Axels halvsyster som flyttade till Danmark med sin mamma efter att pappan dött. Skönt nog hade släkten kontakt i alla fall så länge kusinerna levde, men jag tror inte att det varit någon kontakt dem emellan sen farmor gick bort 2003. Pappa och hans syster har besökt staden och tittat på huset där Emma&Martin bodde, men familjen bodde inte kvar.

Det här var bara ett exempel om historier jag hörde som liten.

Andra saker som ger mig trygghet i mitt ursprung är att de allra flesta varit jordbrukare från landet (som följde urbaniseringen och bodde i Göteborg på 1900-talet), med undantag för några fiskare längs kusten. Längst bak i tiden – 1400-1700-tal har de ju andra yrken som präster och borgmästare och sånt, men det är ju för att det är mycket lättare att hitta folk med sådana titlar från den tiden… Och i ärlighetens namn så lägger jag inte helt mycket av min identitet i vad som hände för 400-600 år sedan. Det är lika mycket allas historia som min.

Då känner jag nog mer koppling till marken där de levat, gårdarna, bergen, klipporna – sånt som inte förändras. Förra sommaren var vi ju inne i huset där min morfars morföräldrar valt en kakelugn som fortfarande finns kvar!

Att vara på platser där släkten bott eller rört sig, det berör mig.

Det ger en känsla av trygghet att hänga ihop med något större, det som är så viktigt för oss människor och som är extra utmanat i dessa tider när vi lever ännu mer isolerat än vanligt.

Då kan släktforskning ge en liten tröst – våra gener och historier hänger ihop med så många andra, dem som gått före och de som lever nu!

Önskar dig allt gott denna andra adventshelg 2020!

Lisa