Under våren kommer jag hålla i en studiecirkel hos Studieförbundet Vuxenskolan och jag har därför funderat på grunderna i släktforskning.

Jag har ju skrivit om en del grundläggande saker här förut, som:

• Nybörjarguide.
• Läsa gammal handstil.
• Släktforskningsprogram på svenska.
• Komma igång med släktforskning.

Men det finns ju så mycket mer basic grejer att hantera! Som till exempel att namnen inte är helt lätta att förstå.

Efternamn

Efternamn har funnits länge, men långt ifrån alltid. På medeltiden skilde man på olika personer med samma namn genom binamn, till exempel Harald Hårfager och Erik läspe och halte. Dessa namn ärvdes inte av följande generation och därför heter till exempel Karl Döves son Ulf Fase (Wikipedia).
Här i Dalarna har gårdsnamnen funnits med som binamn länge, och än idag som att prästen här i byn kallas Forshaga Susanne. Man ibland är det ju tvärt om, att namnen blir gårdsnamn, som sen ibland blir efternamn, om inte bara i folkmun.

Släktnamn har förekommit sporadiskt i Sverige redan på medeltiden bland adeln, men gränsen mellan binamn och ärftligt efternamn är flytande och det finns exempel där ett syskon använt släktnamnet, medan det andra syskonet inte gjorde det. Det gäller alltså att hitta vad personen i fråga kallade sig själv. Inte helt lätt, men man får göra det man kan. Det gäller inte bara adliga namn eller icke sonnamn, utan även sonnamn i perioden mellan man fick ett nytt sonnamn, alltså att Anders Perssons son fick heta Per Andersson, till att Per själv valde att ta sin fars efternamn för att det var mer praktiskt eller mer modernt, och därmed valde att kalla sig Per Persson…

Under andra hälften av 1500-talet blev det vanligare att adeln började använda sig av släktnamn ibland med ett geografiskt angivelse som Bildt af Morlanda. Prästerna var tidiga att ta efter adelns sed att använda släktnamn. Ofta studerade eller arbetade de långt från sina hemtrakter och fick intryck utifrån, liksom adeln. De började använda en latiniserad variant av sin hemort, som min mormors morfars farfars farmor morfars mors man i första giftet; Nils Rasmussen Solomontanus född 1590 i Solberga socken i Bohuslän. Han var kyrkoherde i Myckleby.

Under 1700-talet blev de latinska namnen omoderna och de förkortades enligt fransk modell. Corelius blev Corell och Wallenius blev Wallén.

Soldatnamn

Soldatnamn kallas de namn som bestämdes när en man ryckte in i militären och eller blev stationerad vid ett soldat eller båtsmanstorp.

Exempel i min egen släkt är min morfars farfar Alfred som hette Rydberg (från hemorten Ryd) i lumpen men återtog Pettersson när han kom hem. Mina barn har en anfader som hade olika efternamn på olika soldattorp, men slutade som Mälström. Ibland hade soldatnamnen en lokal koppling, som att Mälströms soldattorp låg i Mälby, Västerfärnebo. Men de namn som oftast kopplas till uttrycket soldatnamn är ju de som beskriver soldaten i fråga som Redig, Snygg, Glad osv… Alla namn var ju inte smickrande, men man kan ju välja vad man vill komma ihåg… 🙂

En klurig sak med soldatnamn är att de ibland ärvs i släktled, men också att de ärvdes av nästa soldat som flyttade in på samma torp. Det gäller alltså att vara uppmärksam så att man inte tror att folk är släkt för att de har samma namn. Det som annars skulle vara ett starkt argument för att de var släkt… Sammanhanget är minst lika viktigt som detaljerna, som i all forskning.

Patronymikon

Patronymikon är det vi till vardags kallar sonnamn. Andersson fick heta Andersson och Nils son fick heta Nilsson. Och till många släktforskares stora förtret så hette Nils äldste son Nils i fyra generationer… 😉

Det var ju ett väldigt praktiskt sätt att hålla reda på folk där alla kände alla – även om man kan tänka att det inte var helt enkelt när det fanns max 16 förnamn i en socken, i alla fall fram till 1800-talets mitt då variationen ökade.

Omkring samma tid, från 1850 till omkring förra sekelskiftet så slutade de allra flesta med att ta sin fars efternamn och bilda ett sonnamn, istället ärvde de sin fars efternamn. Under denna period var det också väldigt vanligt att ta sitt eget efternamn som man själv gillade. Många valde ett med anknytning till hemorten eller med naturteman.

Det som blir lite förvirrande när man sen kommer in på 1900-talet är att flera kvinnor får sitt patronymikon, som från början var t.ex. Haraldsdotter, till Haraldsson. Det kan tyckas konstigt, men bara att konstatera och ha i bakhuvudet när man säker i register och liknande.

Namnreformen

Nu finns det regler om vilka namn man får ta, men så har det inte alltid varit. Fram till år 1901 fick man ta vilket namn som helst utan några regler. Jag bär själv ett exempel på ett efternamn som vi inte kan se något tydligt ursprung i – Holmblad. Det finns flera släkter med det namnet, men varför Olof Nilsson tog det på sin väg från Värmland till Dalarna i mitten av 1800-talet är en gåta. Antagligen mötte han någon med det namnet och gillade det!

Förnamn

Det finns mycket att skriva om förnamn. Ett tag fanns kopplingar till helgon, vilket finns kopplingar till än idag genom att våra namnsdagar brukar infalla på samma dag som helgonens klassiska dagar (som oftast var deras dödsdagar). Senare fanns starka traditioner om att barnen skulle namnges i en viss ordning efter sina far och morföräldrar. I vissa landsändar finns regler om att man inte får ta en levandes namn, men den regeln finns inte överallt. Ofta kallades barnen efter sina föräldrars syskon. Man kan ibland följa släkter där minst tre i barnaskaran heter samma sak i flera generationer. I vissa byar används kanske max 15 namn per kön. Man kan se 4 Anna födas samma år efter varandra.

Ofta återanvändes namnen från de barn som gått bort. Ett exempel är tidigare nämnde Olof Nilsson Holmblads småsyskon:

Det är en sorglig läsning där barn efter barn dör i späd ålder. Alla pojkar hette Erik och alla flickor hette Kjerstin efter som mor. 🙁

Smeknamn eller inte?

En sak som det verkar som om många nya släktforskare snubblar på är det här med smeknamn. Eller, egentligen så vet vi inte om det var smeknamn eller inte, därav rubriken…

Ett smeknamn som är självklart idag är ju att Karl kan kallas Kalle. Det var självklart även på 1800-talet. Jag har en mormors morfars fars kusin som står som Calle i föddeboken – det var alltså det han kallades, men senare i livet står han skriven som Karl. Det är på ett sätt självklart, men ändå konstigt – det var ju inte det namn hans föräldrar valt att kalla honom. Antagligen tyckte prästen att det var finare med Karl, eller så tyckte Calle själv att det var finare med Karl – han var ju ändå skeppare och en man med viss pondus. I min släktforskning har jag däremot valt att ta med honom som Calle eftersom det är så det står i födelseboken. Dock har jag skrivit så här i levnadsbeskrivningen “Står som Calle i föddeboken, men senare i livet som Karl.”

Andra namn som är samma i gamla tider är Christina och Stina, Johan kan vara Jan, Maria kan vara Maja… Det borde finnas en lång lista, men just nu kommer jag bara på dessa…

Hoppas att detta hjälper dig något!

Allt gott!

Lisa