004: Skatter i kyrkoräkenskaperna

Detta är fjärde avsnittet av podcasten Släktforska!

En man verkade vara en helt vanlig man, en som inte märktes av så mycket. Han bodde ensligt, hade fru och barn, levde och dog. Men där, i bouppteckningen uppenbarades något större. Det ledde till att släktforskaren Lotta Lejon gick vidare till kyrkoräkenskaperna och hittade mycket mer än hon kunde trott!

Lyssna på denna historia! Hoppas att du lär dig saker precis som jag gjorde!

Lotta Lejon lade för några år sedan ut några filmer på Youtube för att hjälpa några kompisar att komma igång med släktforskningen. I dagsläget har de cirka 11500 visningar sammanlagt! De är verkligen informativa och trevliga – därför bjöd jag in Lotta till podden! 🙂

Det var vår första intervju, båda två, så vi är lite nervösa – det hörs nog lite – men vi hade väldigt trevligt tillsammans och den känslan hoppas jag sprider sig även till dig, kära lyssnare!

Lotta kommer med flera bra förslag på hur vi kan hitta mer information om våra släktingar, som till exempel att kontakta olika centrala arkiv för att fråga var de tror att vi kan hitta rätt information!

Länk som nämns:
Runeberg.org

Lotta gav mig tillåtelse att publicera den text hon skrivit om Sven på Tegen. Den finns här under spelaren!

Allt gott!

Lisa

AnchorGoogle Podcasts Overcast Pocket Cast Radio Public SpotifyApple Podcast RSS


Släktforska! Facebookgruppen där samtalen om podden kan fortsätta!

Sven på Tegen

Sven föds på torpet Tegen i februari 1746, hans far är dragon Rasmus Sandström och mor heter Anna Svensdotter. Faddrar på hans dop är soldat Nils Sandström i Lilla Sanderlyckan, Soldat Olof Bangreen och deras hustrur. Så småningom flyttar familjen till ett torp på Burhult, i Färgelanda, och här växer Sven upp med fyra syskon.

Så gifter sig Sven med Ingeborg Andersdotter och med henne ska han komma att få nio barn och flytta tillbaka till Tegen under Bandene i Färgelanda. Här hos dem bor inneboende en Herr Anton
Wolfschmidt. Sven börjar som smedslärling och erhåller med tiden titeln mästersmed.

Sven blir urmakare, och som sådan blev han känd för sina urverk som gick både länge och exakt, de hölls för verkliga kvalitetsverk. Han hade en säregen utformning av slag- och minutverk som gav en jämn och långvarig gång, men i övrigt påminner hans klockor om Moraur och Stjärnsunds ur. Hans klockor går ännu efter mer än 200 år och finns känt idag i Färgelanda kyrka, Ödeborg kyrka, Torp kyrka och Surnås gård i Färgelanda kommun, samt i Hemsjö kyrka i Alingsås. Han tillverkade även ett ur till det så kallade Residenset i Vänersborg, men detta ur försvann i en stor brand 1834.

Urverk av Sven i Färgelanda kyrka. Foto: Lotta Lejon. Använd med tillstånd.

1958 skriver urmakare Eric Quick: “Under min tid som urmakare i Färgelanda socken i Dalsland hörde jag talas om den legendariske urmakaren Sven på Tegen. Det berättades, att de golvur han tillverkade kunde gå i århundraden. Ett av hans mästerverk var ett ur, som han tillverkade för rådhuset i Vänersborg. Detta ur kunde gå under ett år efter en uppdragning.

Vid ett tillfälle ville några spefåglar skämta med urmakaren och sände bud till honom, att klockan stannat före årets slut. Men klockmakaren var säker på sin sak och meddelade herrarna i rådhuset, att om de tog bort det, som ligger på golvet där lodet skulle stå, så går klockan året ut – och snopna
tog man bort en trave med kopparmynt som ställts där.

Men klockmakaren kunde mycket annat såsom gjutning av mässingsspännen och ringklockor.
Allmogen ville söka en orsak till alla dessa färdigheter, och enligt tidens tro ansåg de honom hava sålt sig till den lede. Sålunda påstod en kvinna, att hon då hon gläntade på dörren till urmakarverkstaden, såg hon en mängd underliga gesäller, som arbetade åt Mäster Sven.

Urverk av Sven i Färgelanda kyrka. Foto: Lotta Lejon. Använd med tillstånd.

Från Tegen hade Sven nästan två timmars lång promenad till kyrkan, och som sägnen berättar kom han inte till kyrkan så ofta som han borde. Prästen förmanar honom vid tillfälle för detta och Sven bestämmer sig för att spela prästen ett spratt. Han ska vad som sägs ha klätt ut sig till djävulen själv, med bockhorn och i vissa varianter av sägnen sprutar han även eld med kemikalier i munnen.

Sockenstämman i mars 1783 kan inte ens med att skriva ner vad han verkligen gjort annat än “föröfvat oskickeligit och förargeligt väsende, under gudstjensten, i fleres åsyn.” Enligt denna har han stått vid prästgårdens drängstuga, en liten stuga placerad precis utanför kyrkomuren väl synlig från
kyrkbacken. Prästen kräver att han inför församlingens ledamöter ska erkänna sitt brott, “avbedja, bättring utlofva och till kyrkan ärlägga 1 Riksdaler 32 skilling specie och sådant honom sjelf til framtida varnagel och all osedig ungdom til skräck och fruktan.”

Men när detta uppläses för församlingen dyker Sven upp tillsammans med Herr Jägeri-Fiskalen A.M. Wall, “hvilken påstod, att som Svens obeskedelighet icke kunde komma under namn af brott, borde därföre ej heller några böter läggas” och om man vidhöll detta ville han före ärendet till högre ort. Prästen förfäras av detta, men då ledamöterna tiger och några håller med Herr Wall utbrister den upprörda prästen att då får väl alltsammans dras tillbaka och Svens upptåg inte vara något felande. Men Jägeri-Fiskalen menar att han ändå borde inför församlingen förmanas och varnas, och lova förbättring. Så skriver prästen under med en liten brasklapp att han inte håller med, och utan angiven anledning kan vi samma månad i kyrkoräkenskapen se att Sven betalar kyrkan sexton skilling.

Enligt Eric Quicks långt senare upptecknade sägen ska prästen istället dömt honom till stockstraff för hans tilltag att vanhelga kyrkan. För att befria sig från detta straff lovade urmakaren att han skulle tillverka ett golvur till kyrkan och detta ur skulle vara så välgjort, att det skulle gå i århundraden. På andra ställen säger Sven att klockan skall överleva tre kyrkor. Denna del finns det inte samtida belägg för i sockenstämman, men nog är det ett märkligt sammanträffande att just tre år senare kommer Sven åter inför församlingen som skriver: “Sven Rasmusson på Tegen lät anmäla, at han hade i sinnet, i fall det behagade församlingens resp. invånare, at förära til Kyrkan et Väggur, af
honom sjelf förfärdigat.”
Som man kan tänka sig så yttrade församlingen “på det högsta både sin förnöjelse och tacksäjelse över denna oförväntade och hederliga skänk, samt lofvade i alla möjeliga mål vara gifvaren til tjenst och benägenhet tilbaka.” Än idag står på klockans urtavla “Gjord och Skänkt
af Sven Rasmusson på Tegen, År 1786.”

Det står på urtavlan: “Gjord och Skänkt af Sven Rasmusson på Tegen , År 1786.” Klockan finns i Färgelanda kyrka. Foto: Lotta Lejon. Använd med tillstånd.

Eric fortsätter att berätta vad man i trakten påstår kring arvet efter Svens yrkesskicklighet, att “så blev den gamle urmakaren sjuk och han insåg, att han inte orkade med sitt arbete. Han samlade då ihop sina verktyg i en säck och sänkte dem i en djup sjö, på det att ingen mer skulle fuska i hans yrke med de finurliga verktyg han funderat ut.”

1797, i juli, avlider Sven i Wattusot, en sjuklig ansamling av vätska i kroppen som kunde bero på hjärtsvikt eller cancer, men också mycket annat. Han blev bara 51 år och efter torpet finns ingen rest men där det en gång stod heter numera kullen Bockaberget.

Sven är farmors morfar till Olle i Backen, skräddare och far till Elof Backman. Sven levde 1745-1797 i Färgelanda, Dalsland.

/Lotta Leijon, 2016

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *